Arbetssätt

Värdegrund

Intensiva känslomässiga erfarenheter och lidande är en del av att vara människa. Ett nyfött barn kan inte självständigt processa känslomässigt material utan är beroende av sina föräldrars förmåga att kunna det. Man skulle kunna säga att barnet lånar förälderns högra hjärnhalva tills de har en egen höger hjärnhalva som klarar av jobbet. Under denna process är barnet extremt beroende av sina föräldrar. Sårbarheten består främst i att barnet till varje pris måste anpassa sig till föräldern och dennes förmåga att processa känslor.

 

Flertalet av oss går igenom barndomen med erfarenheter som har varit övervägande goda. Vi har blivit sedda och bekräftade i våra känslomässiga uttryck. När vi blir känslomässigt reglerade på detta sätt av någon annan så leder det till att vi blir stärkta och mer rustade inför livet. Men många av oss får tyvärr inte den erfarenheten. När vi inte har människor omkring oss som kan hjälpa oss att ta hand om och förstå dessa känslor så har vi inget annat val än att på en omedveten nivå ta till oss försvarsstrategier. Det här betyder inte att våra föräldrar var onda människor som ville oss illa utan att de kanske inte heller fick det de behövde som barn.

Försvar kan beskrivas som en psykisk skyddsmekanism. Om vi får en fysisk skada som exempelvis ett brutet ben så kan vi behöva ett gipsförband för att läka skadan. Efter en tid tas gipset bort och vi kan börja gå som vanligt igen. Psykiska skador fungerar ungefär på samma sätt men vi får ett försvar istället för ett gips. Den stora skillnaden är att gipset aldrig tas bort när det gäller psykiska skador. Istället får man bära på det psykiska gipset och hitta kringvägar. Försvaren tar psykisk energi och tynger ner oss. Dessa försvar är också ofta det som orsakar psykiska svårigheter och kan med tiden bli för rigida. Vi kan också växa ifrån dem eftersom de är utvecklade under de allra första åren i vårt liv. Det är det som händer när vi hamnar i en kris. Det går inte längre att fortsätta som tidigare och vi kan behöva hjälp för att ta oss vidare.

 

Om vi under lång tid har varit utelämnade till försvarsstrategier så tar det utrymmer och hindrar oss från att växa och utvecklas. Det kan exempelvis se ut så här: En 42 årig kvinna söker terapi för att hon känner sig känslomässigt utmattad och deprimerad. Vid närmare efterforskning visar det sig att hon alltid har känt sig ensam trots familj och stort umgänge. Kvinnan är mycket uppskattad bland familj och arbetskamrater eftersom hon lägger ner stor möda på att tillfredställa andras behov. Hon är den som alltid kommer ihåg allas födelsedagar, ställer upp och skjutsar, lagar fina middagar och ser till att hemmet är städat och snyggt inrett.

Så småningom visar det sig i terapin att kvinnan har vuxit upp med en mor som var deprimerad och en far som var känslomässigt distanserad. Det innebar att den nödvändiga känslomässiga speglingen som hon behövde ofta uteblev. Hon blev inte speglat i flera viktiga vitala känslor (vrede, sorg, frustration, självhävdelse och besvikelse) som hon behövde för att känna sig levande. Hon blev istället bekräftad i att hon var duktig på att inte vara besvärlig eller kräva uppmärksamhet.

 

När vi inte får viktiga känslor bekräftade från vår omgivning när vi är barn så gör det psykiskt ont. Vi protesterar ofta först men om det fortgår så har vi inget annat val än att acceptera faktum och förtränga bristen. Vi ställer oss på våra föräldrars sida mot oss själva. Här ligger också grunden till överdriven självkritik. Här bildas ett försvar för att vi skall slippa att känna den psykiska smärtan (oro, ångest eller intensiva känslor av att inte stå ut) som är förknippad med att inte få våra känslor bekräftade av någon annan, innan vi kan göra det själva. Försvaret hindrar kvinnan från att känna psykisk smärta men också från att känna de ursprungliga känslorna som hon skulle behöva för att hävda egna behov. Här blir det också tydligt att det är försvaret mot den ursprungliga bristen (gipsförbandet) som orsakar de pågående problemen (depression och känslomässig utmattning). Ur detta perspektiv så går psykopatologi att förstås som att vi som barn har lämnats ensamma (fysiskt eller psykiskt eller både och) med överväldigande känslor.

 

Vi formas utifrån de förutsättningar som finns i vår omgivning. Om vår uppväxtmiljö präglas av stora brister så kommer vi automatiskt att bli tvingade att utveckla starka känslomässiga försvar för att undvika den psykiska smärta som bristen framkallar. Svårigheten med psykiska försvar är att de inte släpper taget så lätt, de har ju utformats för att skydda oss mot för mycket psykisk smärta. Vår mänskliga hjärna har utvecklats efter principen ”better safe than sorry” vilket har bidragit till att vi människor har överlevt och kunnat sprida våra gener vidare. Det verkar som om den psykiska smärtan som är kopplad till försvaret behöver upplevas och bearbetas på något sätt för att släppa. Det vill säga att den ursprungliga psykiska smärtan som vi inte kunde stå ut med behöver förstås och integreras. Det svåra med detta är att psykisk smärta mestadels är omedveten. Vi vet ofta inte om att vi har psykiskt ont. Symtomen är istället bland annat: utbrändhet, depression, överdriven självkritik, ensamhet, relationsproblem, alla former av missbruk eller ångestbindande fobier.

 

Min absoluta övertygelse är att vi behöver någon annan i denna process som hjälper oss att se det vi inte orkar se själva. Samtidigt behöver vi också någon som ger oss trygghet, känslomässig närhet och stabilitet för att livet skall ta en ny riktning. Jag arbetar relationellt och integrativt med särskild vikt vid känslomässig närvaro. Ett relationellt arbetssätt betyder att jag inte tror att jag sitter inne med hela sanningen om dig, ditt problem och dess lösning. Utifrån mitt synsätt skulle man kunna se vårt gemensamma arbete som att lägga ett pussel. Vi behöver tillsammans hitta en så fri, lekfull, trygg och kreativ arbetsmiljö att det blir möjligt för dig att börja berätta din historia, utan skuld och dömanden. Jag lyssnar på alla de kanaler som du kan berätta på. Min kunskap inom området tillsammans med ditt förmedlande av ditt lidande samt vårt samspel blir grogrunden för förändring till ett bättre mående för dig.

 

Jag är också en integrativ psykoterapeut vilket betyder att jag anpassar min metod efter vad vi tillsammans kommer fram till är mest lämpligt för dig. Jag är utbildad i psykodynamisk terapi, KBT, Affektfokuserad psykoterapi, EMDR (trauma fokuserad terapi) samt Compassion focused therapy (CFT).

Psykisk hälsa för mig är tillgång till hela känsloregistret (vrede, sorg, närhet, glädje, självmedkänsla, intresse, rädsla och sexualitet), adaptiva flexibla försvar som är anpassade efter situationen, förmågan att kunna berätta en egen sammanhängande livshistoria (starka och rigida försvar är resultatet av trauman vilket gör att våra minnesfunktioner påverkas) och en välintegrerad inre och yttre verklighet (vi har tillgång till både vår inre verklighet och den yttre samt kan röra oss mellan).