Affektfokuserad terapi

Affektfokuserad Psykoterapi (APT)

Likväl som vi kan ha fobier för spindlar, öppna platser, hissar eller sociala situationer så kan vi ha fobier för känslor. Det är en grundläggande tanke inom affektfokuserad psykoterapi. Människor som lider av fobier utvecklar ofta beteenden som gör att de undviker situationer som är ångestväckande. Exempelvis så kan en person med spindelfobi undvika skogspromenader, parkbänkar eller till och med att vistas utomhus. Det undvikande beteendet är det som tillslut gör livet mer och mer begränsande och ofta det som tillslut gör att klienten söker hjälp.

 

Grundaren till APT: Leigh McCullough observerade ett likartat undvikande beteende hos människor som hade svårt för vissa känslor eller kombinationer av känslor. Skillnaden är däremot att affektfobier ofta är omedvetna, vi vet helt enkelt inte om vad det är vi försöker undvika. När vi kommer i närheten av den känslan som vi har fobi för använder vi oss automatiskt av de försvar som vi omedvetet har utvecklat för att slippa känna känslan. Det är inte känslan i sig som vi primärt är rädda för att känna utan snarare den psykiska smärta som bristen på bekräftelse av känslan väcker. Det här låter säkert komplicerat men låt mig ge ett exempel. Tänk dig ett litet barn som inte blir bekräftat i sin ilska utan istället får höra ord såsom: Men nu är du trött! eller Blev du ledsen nu? Det barnet kommer inte att kunna hitta sin naturliga vrede i sig utan snarare försöka gå och lägga sig eller bli gnällig när han eller hon känner sig arg. Det här barnet blir berövad på den sköna naturliga känslan av att få bli riktigt arg när han eller hon känner sig kränkt eller behöver sätta en gräns för andra. Samtidigt blir det här barnet också berövad på förståelse för vad han eller hon egentligen har reagerat på. Våra affekter innehåller information som skall hjälpa oss att handla. Affekterna blir då som en slags inre kompass. I förlängningen leder affektfobier till att man inte helt lär känna sig själv och det blir ofta problem i relationer eftersom det blir otydligt för alla inblandade vilka känslor som egentligen behöver bli bemötta. I det här exemplet belystes fobi för vrede men det är också mycket vanligt med fobi för sorg, närhet, självmedkänsla (goda känslor mot sig själv) och till och med glädje.

 

McCullough binder på det här sättet ihop psykodynamisk konfliktteori med kognitiv beteendeterapi. För att lösa upp känslofobin använder man sig av exponering, det vill säga terapeuten vänjer klienten vid att gradvis stå ut med den känslan som han eller hon tidigare har haft fobi mot.