Psykodynamisk

Psykodynamisk psykoterapi (PDT)

Alla former av psykodynamisk psykoterapi har sin grund i psykoanalysen som skapades av Sigmund Freud för mer än 100 år sedan. Många delar av den ursprungliga teorin har genomgått omfattande förändringar framför allt på grund av modern utvecklingspsykologi och inte minst genom stora framsteg inom anknytningsforskningen. En del av den grundläggande teorin spelar fortfarande en viktig roll medan andra delar har förkastats helt. En fundamental tanke inom psykodynamisk psykoterapi är att psykiska symtom såsom ångest eller depression har en mening. De uppstår när människor inte har tillgång till fungerande sätt att nå fram till andra för att förmedla sina känslor. För en psykodynamiskt skolad psykoterapeut ses symtomen som meningsfulla uttryck för en inre eller en yttre konflikt. Främsta syftet är att hjälpa klienten att hitta mer konstruktiva lösningar på konflikten vilket kommer att leda till att symtomen reduceras.

 

Inom PDT tror man på att en del av människors själsliv är omedvetet. Det innebär att en del av det som är vi inte är möjligt för oss själva att utforska. Däremot kan andra experter (psykoanalytiker och psykoterapeuter) som är tränade i metoden tolka det som patienten förmedlar. Man tror också på att barndomen har stor betydelse för hur individen handlar och reagerar i nuet. En viktig del av det som gör PDT verksamt är att de problematiska livsmönstren som klienten bär med sig blir synliga i relationen till psykoterapeuten. Genom psykoterapeutens empatiska och skuldavlastande hållning kan klienten få en ny känslomässig erfarenhet att bli helt och fullt accepterad för den han/hon är.