Stress och utbrändhet

Stress och utbrändhet

För våra förfäder var det viktigt att snabbt uppfatta fara och sätta både kroppen och alla sinnen i alarmberedskap för att överleva. Vi har framför allt tre olika sätt att reagera när vi är utsatta för fara. Urtidsmänniskan skulle aldrig ha kunnat undkomma ett rovdjur om han eller hon inte kunde fly, slåss eller i sista hand spela död. Dessa förmågor har vi utvecklat och förfinat under alla de år som vi människor har levt på jorden eftersom de som var bäst på detta överlevde och kunde föra sina gener vidare. Om vi tvingas att tillbringa lång tid i denna alarmberedskap utsätts vi för kronisk stress. Ofta tänker vi på stress som någonting dåligt men det viktiga är kanske främst att lära sig att skilja på vanlig stress och kronisk stress. Det ideala för oss människor är att kunna befinna oss i ett avslappnat tillstånd mestadels av tiden för att sedan tillfälligtvis kunna mobilisera alarmberedskap när vi ställs inför utmanande situationer. Det betyder att allting som du kan göra för att eliminera kronisk stress ökar tiden som du tillbringar i ett avslappnat tillstånd vilket i sin tur maximerar din förmåga att snabbt kunna mobilisera både alarmberedskap men också återhämtning efter en sådan period. Idag behöver vi inte oroa oss för att kunna undkomma rovdjur som vill äta upp oss men vi har andra saker som kan stressa oss såsom: jobbintervjuer, deadlines, arbetsprestationer, ständigt arbetstillgänglighet (via mail och telefon), få till en lyckad karriär, relationer, dagis och skoltider, fritidsaktiviteter, få ett bra familjeliv och inte minst en kropp som vi kan vara nöjda med. Alla dessa aktiviteter innebär ett underförstått tävlande med andra och inte minst dig själv. Det är mycket lätt att hamna i ett slags ständigt självkritiserande där man aldrig tycker att man kan vara nöjd. Paul Gilbert kallar detta för ”inre mobbning” (se fliken forskning). Det här är stora och ibland omöjliga livsmål som hela livet kommer att gå åt till, vilket innebär att strävan efter detta kan resultera i kronisk stress och utbrändhet. Alla dessa krav (egna och andras) gör att det finns få naturliga perioder av återhämtning. Att få tillfälle att bara slösa med tid är en förmåga som nutidsmänniskan har börjat förlora.

 

Vanliga symtom vid kronisk stress är högt blodtryck, huvudvärk, stickningar eller tryck över bröstet, koncentrationssvårigheter, nervositet, humörsvängningar och muskelspänningar. När det gäller utbrändhet eller utmattningsdepression har den kroniska stressen pågått under lång tid. Det är inte ovanligt att det är just mycket lojala personer som har svårigheter med att sätta adekvata gränser för sig själv (svårigheter med att säga nej) som hamnar i denna position. Om man är van vid att hela tiden lyssna efter och försöka tillfredställa andras behov kan man behöva hjälp med att förstå sina egna. Genom att öva upp sin förmåga till självmedkänsla (se fliken CFT) så kan man hitta varaktiga sätt att komma ur kronisk stress och utbrändheten. Det handlar om att öva upp sin förmåga att se på sig själv med mycket varma ögon och ge sig själv rätten till vila och återhämtning.

Importantly, self-compassion implies that while engaging in stress-busting (or any other) activities you do not constantly compete with or criticize yourself. While moderate amounts of self-competition, self-evaluation, or self-criticism can be productive, an important aspect of self-compassion is to prevent them from becoming excessive and inducing chronic stress.

 

It is easy to understand how showing genuine compassion and helping someone who is suffering could reduce the sufferer's chronic stress. However, an additional benefit of being compassionate may also involve reducing your own stress. For example, you could be disappointed, concerned, or angry -- i.e., stressed -- about the poor performance of someone on your team. Directly taking punitive action would increase your team member's stress, and would also likely increase your own stress levels. If, however, you show compassion and intelligently work with your team member to come up with an effective solution for improving performance, then the compassionate approach is likely to reduce chronic stress not only for your team member but also for yourself.

 

Similarly, a firm, intelligent, and compassionate approach could be a less stressful and more effective way of raising children, and for negotiating other interpersonal relationships.

 

In addition to the stress-reducing activities mentioned above, sleep that results in feeling rested in the morning, healthy middle-of-the-road eating habits, support of friends and loved ones, and the recognition that few things are important enough to lose health or relationships over, may also help keep chronic stress at bay. We hypothesize that the practice of compassion may also strengthen these ways of living that can reduce or eliminate chronic stress.

 

We suggest here, and will discuss at the conference on the Science of Compassion, that a sincere and consistent practice of compassion may be a complimentary and universal mechanism that could confer significant benefits on its own, and in conjunction with other stress-reducing activities.

 

So the next time you see someone suffering, sincerely do your best to help them no matter how big or small the problem may seem. The unintended but beautiful bonus might be that you help the person in trouble, and you also help yourself!

 

Dr. Firdaus Dhabhar is Associate Professor of Psychiatry & Behavioral Sciences at Stanford University. His transdisciplinary research program is supported by membership in the Immunology Institute, Neuroscience Institute, and Cancer Institute at the Stanford School of Medicine. He graduated summa cum laude from Dartmouth College with a double major in Biology and Government, and received a Ph.D. in Biomedical Science from The Rockefeller University. Dr. Dhabhar's laboratory has elucidated mechanisms by which short-term stressors enhance immunity, while long-term stressors suppress/dysregulate immune function. He has proposed that the fight-or-flight stress response is nature's fundamental but underappreciated survival mechanism that could be harnessed clinically to promote health and healing. Through rewarding collaborations with colleagues at Stanford (Spiegel, Bouley, Gross, O'Hara, Kesler, Hallmayer, Gotlib, Chang, Cosgrove), UCSF (Epel, Blackburn, Wolkowitz, Mellon), U. of Louisville (Sephton), and Yale (Ickovics, Jokl, Rosenberger), his laboratory investigates bidirectional interactions between the brain and immune system in the context of stress, depression, skin immunity, surgery, and cancer. Dr. Dhabhar has served on committees at the National Academies of Science, and in elected and appointed positions for the PsychoNeuroImmunology Research Society. Among his honors are the Council of Graduate Schools Distinguished Dissertation Award (for outstanding dissertation selected internationally); the PsychoNeuroImmunology Research Society Young Investigator Award (for outstanding contributions in basic and clinical research); and the Curt Richter Award (for excellence in the field of Psychoneuroendocrinology).

 

 

 

 

För urtidsmänniskan var stress ett sätt att uppfatta fara och sätta kroppen och alla sinnen i alarmberedskap för att kämpa eller fly, och för att överleva! I det samhälle du lever i idag har stressen kommit in i vardagen på ett helt annat sätt och även fått en lite annorlunda karaktär då tidsbrist och känslan av otillräcklighet har ökat. Det är när du känner att du tappar kontrollen,känner dig otrygg och saknar mening som risken för stress ökar. Stress uppkommer ofta som en följd av dina tankar, av dagligt grubbel. Kroppen har svårt att se skillnad på tankar och verkliga fysiska faror, därför skapas samma kroppsliga reaktioner.