Trauma

Trauma

Idag vet vi att traumatiska händelser kan påverka våra liv på ett mycket övergripande sätt eftersom trauma kan få oss att känna oss utan kontroll och utan tillit till andra och även livet självt. Ett psykiskt trauma kan definieras som effekterna av en extrem påfrestande händelse eller situation som varken kan undflys eller hanteras av individens tillgängliga resurser (van der Kolk, 1996).

 

Om man delar upp trauma i en fyrgradig skala så räknas dödsfall (ej i familjen), ekonomi-, hälso- och äktenskapsproblem samt arbetslöshet eller utbildningsproblem som tillhörande nivå ett på skalan. På nivå två som betecknas som ett allvarligt trauma ingår dödsfall hos närstående tidigt i livet. På tredje nivån som ses som ett extremt trauma återfinns olyckor och katastrofer med dödshot. På den fjärde och sista nivån som betecknas som ett katastrofalt trauma finns våld, våldtäkt, sexuella övergrepp, gisslan och rån (dödshotet skall vara påträngande).

 

Det finns också något som kallas för utvecklingsrelaterad traumastörning som börjar få mer och mer uppmärksamhet inom utvecklingspsykologin. För att förklara det här begreppet behöver jag introducera dig för anknytningsteorin. Anknytningsteorins fader John Bowlby införde begreppet ”attachment” vars grundtanke är att vuxenvärlden skall skydda och ge trygghet till barnet. Barnet skall under sin uppväxt få med sig en trygg och säker visshet om att det finns någon därute som är starkare och klokare än det och som barnet kan lita på när det inte orkar mer. Det nyss beskrivna är det normala tillståndet vilket resulterar i ett tryggt anknutet barn (ca 65- 70 % i Broberg et al., 2008).

 

Om däremot barnets föräldrar inte är känslomässigt tillgängliga för barnet kommer barnet att lära sig att undvika att ta kontakt eftersom det gör känslomässigt ont att ständigt bli avvisad. Barnet kommer att få med sig en upplevelse av att ingen har försökt att relatera till det på ett inre plan som om det inte ägde något inre känslomässigt liv. Många barn som växer upp under dessa omständigheter får med sig en upplevelse av att det är endast fysiska ting som räknas. De får aldrig sitt inre liv bekräftat och missar därmed upplevelsen av att verkligen lära känna sig själva. Ca 15-25 % av västerländska barn har denna form av anknytning (Broberg et. al., 2008). Gå gärna in på Dr. Dan Siegel - On Avoidant Attachment: http://www.youtube.com/watch?v=qgYJ82kQIyg och lär dig mer om undvikande anknytning. Människor som har en undvikande anknytningsstil söker ofta hjälp hos mig utifrån symtomen: relationssvårigheter, tomhets-, ensamhets och hopplöshetskänslor, depression, dålig självkänsla, missbruk och svårigheter att leva i nuet. Det är inte heller ovanligt att fobier (som är försök att binda ångest) är ett uttryck som lagts ovanpå en undvikande anknytningsstil.

 

Barn som har ambivalent eller ängslig anknytning visar att de reagerar när föräldrarna inte är tillgängliga men blir inte tröstade och lugnade när föräldrarna kommer tillbaka. De hamnar snarare i ett tillstånd av förvirring. Siegel förklarar detta fenomen som att föräldern inte speglar barnets behov rakt av utan lägger till sin egen ängslighet (förälderns egen barndomserfarenhet). Barnet tar då in, via spegelneuroner, förälderns ängslighet och kopplar ihop den med de egna behoven. Resultatet blir känslomässig förvirring inför de egna behoven. Barnet får helt enkelt ingen möjlighet att förstå sig självt eftersom det speglar sig i en krackelerad spegel. Cirka 5-15 % av barn i västvärlden har denna forma av anknytning (Broberg et. al., 2008). Gå gärna in på: http://www.youtube.com/watch?v=nGhZtUrpCuc för mer information från Siegel. Människor som har en ambivalent anknytningsstil söker ofta hjälp hos mig utifrån symtomen: relationssvårigheter, behovsförvirring (vilka behov har jag egentligen?), dålig självkänsla, depression, stress och utbrändhet, missbruk eller ångestproblematik.

 

Både undvikande- och ambivalent anknytningsstil räknas som organiserade anknytningsmönster eftersom barnet har ändå kunnat orientera sig efter någorlunda hållbara och konsekventa strategier. Men när det gäller desorganiserad anknytningsstil är det inte fallet. Barnet upplever förälderns som antingen skrämd eller skrämmande (hot om våld eller övergrepp). Föräldern blir i dessa fall själva källan till rädsla för barnet. Barnet får då två helt motsägelsefulla budskap samtidigt. Å ena sidan att de känner sig rädda och vill gå till föräldern för att få tröst och å andra sidan att de måste skydda sig från föräldern för att inte råka illa ut. Barnet hamnar i en omöjlig situation och kommer att börja fragmentera upplevelsen av sig själv, så kallad dissociation. Begreppet dissociation betyder kraftiga blockeringar i personligheten som gör delar av denna otillgängligt för medvetandet (Egidius, 2005, s.139). Ett sätt att tänka omkring dissociation är att det handlar om brist på psykisk integrering och att det handlar om att kunna förflytta sig till ett annat medvetandetillstånd när den psykiska smärtan blir för outhärdlig (Wennerberg, 2010, s.131). Lär dig gärna mer om desorganiserad anknytning på: http://www.youtube.com/watch?v=zovtRq4e2E8 eller http://www.youtube.com/watch?v=iGDqJYEi_Ks Människor som har desorganiserad anknytning söker ofta hjälp hos mig utifrån symtomen: stora relationssvårigheter, tvång, humörsvängningar, ångestproblematik och missbruk av olika slag.