Nedstämdhet, ensamhet, depression

Nedstämdhet, ensamhet, depression

Vi kan alla känna oss nedstämda emellanåt men ibland går det inte över. Vi kan då ha hamnat i en depression. En depression har alltid en logisk förklaring och det kan vara mycket viktigt att förstå varför just du har hamnat i en depression. Det finns inga generella förklaringar på varför man känner sig deprimerad utan det viktiga är att leta sig fram till sin egen förklaring. Ibland kan man behöva hjälp i den processen av en professionellt kunnig person. En depression kan ses som om man har fastnat i sin egen utveckling och nått en återvändsgränd. De psykiska försvar som man har fått med sig under sin uppväxt fungerar inte längre och någonting nytt behövs för att komma vidare. En depression är en slags kris som behöver en ny lösning för att frigöra lusten till livet igen. Självkritik är ett stort och viktigt inslag i depression och här nedan kommer en redogörelse för olika psykoterapeutiska traditioners sätt att se på just självkritik.

 

Förmågan att kunna se på oss själva med kritiska ögon och sträva mot att förbättra oss är beteenden som evolutionen har drivit fram och en grundläggande egenskap i det mänskliga psyket (Harter, 1999). Uttrycken för depression och sorg ligger nära varandra men har vissa viktiga skillnader just när det gäller självkritik. Ur ett psykodynamiskt perspektiv kan man se på depression så här: Freud var den första inom modern psykologi som beskrev fenomenet självkritik i ”Morning and Melancholia”. I sin essay jämför han uttrycken för naturlig sorg och depression. Han menade att den som är i sorg uttrycker smärta över att ha förlorat någon medan den som är i depression uttrycker smärta över att ha förlorat delar av självet. Han lyssnade också noga på den självkritik som den deprimerade ägnade sig åt. Freud visade på att kritiken mot det egna självet föreföll vara vänd inåt istället för utåt mot någon närstående till patienten, en person som patienten älskar, har älskat eller borde älska (Freud, 1917). Via identifikation med anknytningspersonen förläggs den yttre konflikten till den inre världen. Det här åskådliggör kopplingen mellan omedveten och undertryckt vrede och depression som en följd av förlorade delar av jaget (Beck-Friis, 2005, s.61).

 

Inom psykodynamisk och affektfokuserad tradition uppmärksammas självkritik som en konsekvens av en känslomässig konflikt ofta omkring separation, avbrott eller bristande känslomässig intoning i relation med viktiga andra (Malan, 1981, s.73; McCullough-Valliant, 1997, s.10). Exempelvis kan vrede aktivera skam vilket leder till självkritik som här blir ett försvar för att undvika den blockerade känslan (vreden) (McCullough et.al., 2003). Wachtel betonar att alla former av psykologiska störningar har sin grund i en misstro mot det egna självet (Wachtel, 2008).

 

Ur ett kognitivt perspektiv kan man förstå överdriven självkritik som hur vi människor tänker och tolkar det vi är med om. Tankar är bärare av känslor och handlingar och hur vi uppfattar olika händelser bestäms främst av från barndomen inlärda kognitiva strukturer, så kallade scheman. Psykiska problem uppstår när någonting störs i tankeprocessen vilket leder individen till en varaktig förvrängning av verkligheten och ett överdrivet negativt sätt att tänka på de tre olika medvetandenivåerna; automatiska tankar, livsregler och scheman. Negativa själv-scheman bidrar till förvrängda och destruktiva tankestrukturer och ett negativt sätt att se på sig själv (Beck, 1976). Beck använder sig av en triangel för att beskriva vad som pågår inom en deprimerad person. De tre hörnen i triangeln består av patientens negativa syn på sig själv, på omgivningen och på framtiden. Alla kan tillfälligtvis hamna i ogynnsamma spiraler men när vi fastnar i varaktiga snedvridna mönster, exempelvis överdriven självkritik, kan vi behöva hjälp att komma ut ur dessa (Kåver, 2006, s.100).

 

Inom Compassion focused therapy (CFT) lägger Gilbert stor vikt vid hotsystemet för att förstå utvecklingen av självkritik som är ett viktigt inslag i depression. Han tar stöd i anknytningsteorin och menar att vi alla ur ett evolutionsperspektiv har fått med oss ett alarmsystem som till varje pris gör oss uppmärksammade på faror för att säkra den egna överlevnaden (Gilbert, 2010a, s. 25). Lång tillbaka i tiden levde våra förfäder uppe bland träden men de människor som så småningom valde ett nomadliv fick en evolutionsmässig fördel framför de som fortfarande tog sin tillflykt uppe i trädtopparna. Detta förfarande gav att anknytningsrelationen blev den enda säkra och trygga platsen för ett litet barn mot yttre faror. Den pågående evolutionsprocessen drev oss människor till att utveckla en lojalitet mot våra tidiga anknytningspersoner mot alla odds. Om en trygg anknytningsmöjlighet inte finns tillgänglig knyter barnet ändå an till sina vårdare men den inre arbetsmodellen blir präglad av ett undvikande, ambivalent eller till och med desorganiserat beteende (Bowlby, 1998 s.120; Gilbert, 2005, s.23 ). För att göra denna totala anpassning möjlig har vi utrustats med en mycket plastisk hjärna (Gilbert, 2010a s, 34). Designen på hjärnan har utvecklats utifrån denna bakgrund men ställer idag till problem för oss eftersom vi blir alltför uppmärksamma på hot och faror. En naturlig kroppslig reaktion på fara är att slåss, fly eller spela död men problem uppstår eftersom hjärnan inte kan skilja på yttre och inre faror, vilket Gilbert menar är essentiellt för att kunna angripa problematiken på att adekvat och läkande sätt (Gilbert, 2010a, s. 40-48). Yttre faror kan vara risk för övergivenhet i anknytningsrelationen, men också farliga djur, trafiken, naturkatastrofer eller döden. Inre faror är exempelvis: självkritik, skam och skuld. Våra hjärnor är formade längst med evolutionen och vi har ingen möjlighet att gå tillbaka till ritningsbordet och göra om felaktigheter utan vi ställs inför utmaningen att förstå oss själva med den hjärna vi har fått (Gilbert, 2010b, s.26).

 

Förutom hot- och skyddssystemet har vi som också ett drivsystem och ett trygg- och tillhörighetssystem. Drivsystemet är involverat i alla sysselsättningar där vi vill uppnå vitalitet, aktivitet, strävanden och behovstillfredsställelse medan tillhörighetssystemet däremot står för att inte vilja något särskilt. Här är det lugnt och skönt att bara vara, vi känner oss i kontakt både med andra och med oss själva (mindful). Gilbert ger oss liknelsen med hur djur reagerar när de inte är utsatta för någon fara. De bara är nöjda över att inte göra någonting särskilt. Han menar också att det är i det tillståndet vi människor ofta hamnar i när vi utövar meditation (Gilbert, 2010b, s.47-48). De tre olika systemen är i konstant interaktion och det är just i samverkan mellan dessa system som vårt psykiska tillstånd växer fram. Ur detta perspektiv går psykopatologi att jämställas med obalans mellan de tre systemen (Gilbert, 2010a, s.150). Gilbert vill göra gällande att grunden för depression inte har att göra med en personlig disposition för överdriven självkritik och negativa tankar utan mer en obalans mellan de tre systemen (Gilbert, 2010b, s.51). Särskilt gäller det personer som plågas av inre självkritik och skam eftersom hotet därigenom kommer inifrån.

 

Ett hot- och skyddssystem i obalans föder en ändlös, destruktiv kedjereaktion som i förlängningen kan uppta större delen av en människas livsutrymme. Det kan exempelvis se ut så här: Yttre hotet från barndomen är övergivenhet, vilket patienten försvarar sig mot genom att aktivt se till att han finns till för alla andra. Konsekvenserna av detta handlingsmönster blir att hans egna behov aldrig blir synliga och han blir gång på gång förbisedd i personliga sammanhang. Det vill säga hans värsta rädsla slår in, gång på gång och stärker på så sätt försvaren som i sin tur spär på de oönskade konsekvenserna, osv. De inre hoten är att känna sig oviktig och betydelselös vilket leder till allt större ansvarstaganden, som i sin tur resulterar i självattacker när hans egna behov inte uttrycks och synliggörs för andra. I förlängningen leder detta beteende till utmattning. Kedjereaktionen fungerar på samma sätt på det inre planet men behöver inte yttre hotstimuli för att startas igång. För en person med ett hyperaktivt hot- och skyddssystem räcker det med negativa tankar eller känslor som den tändande gnistan.

 

Gilbert påstår att vi aktivt behöver lära oss, genom meditativa övningar, att skapa ett större utrymme för trygg- och tillhörighetssystemet i våra hjärnor. De positiva affekterna behöver tonas upp likväl som negativa affekter fodrar dämpning.